
Jag vet att de flesta små flickor säger att deras mamma är deras idol, men det är faktiskt sant. Vad ska man annars tycka om den person som har kramat om en fler gånger än man kan räkna, som alltid har tyckt att man är bra (även om man egentligen är en sjukt narcissistisk 15-åring iklädd militärkläder och med pandaögon) och som alltid, alltid lyssnar när man ringer och vill prata?
Min mamma heter Karin, men morfar kallade henne för Sussi när han levde. Huset som hon köpte efter skilsmässan från min pappa är det ställe där jag känt mig allra mest som hemma. Där hade vi levande ljus till frukosten alla dagar i veckan, vi satt vid köksbordet tillsammans och räknade hur många dagar det var kvar tills sommarlovet. Hon gjorde paketkalender till mig och min lillebror och lät mig ligga i hennes säng och läsa en timme varje kväll. Jag fick lov att bedriva miniplantage i källaren, där jag odlade frön som jag fått av morfar och planterade om gamla krukväxter som mamma lät mig överta.
Varje gång jag träffar min mamma känner jag mig trygg och liten igen. Den dagen jag själv skaffar barn ska jag försöka göra med dem precis så som hon gjorde med sina.
No comments:
Post a Comment